Legenden om Alpackan

Enligt både de aymara- och quechua-talande folken i Peru och Bolivia bestod verkligheten av två  olika men ändå sammanhängande världar, den övre och den undre. Den undre eller inre världen befolkades av stora stora flockar av lagom runda, eleganta och välskötta alpackor med skinande hårrem som tillhörde Apu, bergsguden, och Apus dotter hade ansvaret för alpackorna. Alpackorna i den övre, eller yttre, världen var mycket färre, i sämre skick och med kort ull.


Apus dotter hade problem med att skydda alpackorna från områdets rovdjur och p g a detta arrangerade hennes far ett äktenskap mellan henne  en ung herde från den övre världen som skulle hjälpa henne att se efter flocken. Under en tid levde Apus dotter och hennes man lyckliga och nöjda i den undre världen.

Så småningom fick dock den unge herden hemlängtan och talade om för sin fru att han ville återvända till sin egen värld och att han ville berika den med den inre världens alpackaflockar. Bergsgudens dotter gick med på detta och samlade ihop sina alpackor. Via källor och sjöar färdades hon för att leva med sin man i den yttre världen. Hennes far hade ett förbehåll och det var att hennes man skulle vara rädd om flockarna och sköta om alpackorna väl, speciellt en liten alpacka som behövde bli buren hela tiden.


Dotterns man visade sig dock vara lat och satte en dag den lilla alpackan på marken och lämnade den där att klara sig själv. När bergsgudens dotter såg vad han gjorde blev hon förskräckt och sprang till en källa, dök i och började simma tillbaka mot den undre världen. Alpackorna följde henne, hennes man lyckades hindra några som blev kvar i den yttre världen. Ända sen dess har alpackorna i den yttre världen stannat nära källor och sjöar. Där fortsätter de att längta efter sin lilla alpackagudinna som fortfarande inte har kommit tillbaka.

Rötterna

Alpackan (vicugna pacos) är en kamelid och tillhör samma familj som kamelen, dromedaren, laman, guanacon och vicuñan. Det anses vederlagt att kamelidernas rötter kan spåras 45 millioner år bakåt i tiden och att kamelfamiljens vagga är Nordamerika. Fossil efter ett 50-tal kamelidarter har påträffats under åren.


För ca tre millioner år sedan anses den art, hemiauchenia,som givit upphov till vår tids sydamerikanska kamelider ha promenerat in i Sydamerika via Panama. Kameliderna i Nordamerika försvann sedan helt för ungefär 11 000 år sedan (och ingen vet riktigt varför.... samtidigt med kameliderna försvann ett antal större däggdjur) men i Sydamerika finns fortfarande guanacon, vicuñan, laman och alpackan kvar. Tämligen sentida forskning har vidare klarlagt att alpackan utvecklats ur vicuñan och att laman har ett band till guanacon. 


Alpackan har varit domesticerad i omkring 6000 år. Sen dess har de på varandra följande sydamerikanska kulturerna varit beroende av alpackan dels för kött men (förhoppningsvis) mest för ullen. Fynd av tusenåriga mumifierade alpackor visar att de gamla kulturerna hade alpackor med fantastiskt finfibrig ull...... finare (tunnare fiber) än genomsnittet idag.

Glädjande nog är alpackan ett friskt djur med få hälsoproblem som i bästa fall kan bli upp till 20 år.. Den allra största tjänsten man kan göra sig själv och sina djur är att lära känna dem.

Det enda sättet att göra detta är genom att iaktta alpackorna och så småningom få in i ryggraden vad som är normalt beteende och vad som är avvikande. Att titta på toaletterna är också en god idé...är avföringen normal.


P g a ullen kan det vara svårt att avgöra vilket hull alpackan är i. Att regelbundet gå igenom djuren och antingen väga dem eller använda sig av "body scoring"är ett ovärderligt hjälpmedel.

En alpacka som börjar förlora vikt kan göra det väldigt snabbt så det är viktigt att hålla sig uppdaterad så nödvändiga åtgärder kan vidtagas. En kategori som man behöver håller ett öga på i detta avseende är föl som avvänjts och tagits från sina mammor. 


Alpackan är ett partåigt hov/klövdjur med en läderliknande trampdyna som trampar lätt på jorden.  De två "naglarna" på varje fot behöver klippas med jämna mellanrum, varannan till var tredje månad. Det är stora individuella skillnader i hur fort naglarna växer. Naglarna klipps med en sekatör. 


Den enda regelbunda vaccination som normalt ges till alpackor är mot clostridiumbakterier,en bakterier som bl a inkluderar stelkramp.


Alpackan behöver tillskott av ADE-vitaminer under den mörka årstiden,i t ex november, januari och mars. Detta kan injiceras , men går också bra att ge i pulverform. Selen kan också behöva ges som tillskott om vitamin/mineralfoder inte innehåller tillräckligt.

Under de sista hundra åren före den spanska invasionen av Sydamerika var Inkakulturen den regerande i Anderna.

Inkariket var i djup kris vid tidpunkten för spanjorernas ankomst till Peru (början av 1500-talet). Kanske var det den inkarikets djupa inre splittring som gjorde det möjligt för Pizarros 168 'conquistadorer' (med 27 hästar) att vinna slaget mot Inkan Atahualpas tusentals män. Invasionen var en total katastrof för både djur och människor och man räknar med att 80 % av urbefolkningen utrotades. Spanjorerna tyckte inte om kameliderna och kallade dem nedlåtande "jordens får" och stiftade lagar där ursprungsbefolkningen skulle tvingas överge sina alpackor till fördel för "får från Castile" vilket var liktydigt med våra europeiska får.


Under tiden fram till invasionen hade alpackan hållits som boskap från kustlinjen och upp till 4000 meters höjd. Effekten av invasionen blev att de som ville klara sig undan spanjorernas påbud fick förflytta sig ända upp på högplatån (Chile, Peru, Bolivia) med sitt karga landskap och stränga klimat. Denna förflyttning decimerade antalet alpackor ytterligare men sedan dess har högplatån, Altiplano, förblivit alpackornas hemvist.

Alpackor är utpräglade flockdjur och behöver vara allra  helst tre tillsammans. Bland det mest stressande en alpacka kan uppleva är att bli skild från sin flock.Därför är det lugnaste för alla att hanteringen (tex veterinärbesök, nagelklippning, etc) av djuren sker gruppvis.


En stor del av alpackans dag handlar om att äta. På sommaren mestadels ute på sitt bete och på vintern hö eller hösilage. Alpackans matsmältningssystem är kontruerat på ett vis som gör att den bör ha tillgång till grovfoder (dvs hö eller hösilage på vinterhalvåret och bete på sommaren) kontinuerligt.

Nytt, rent och friskt vatten varje dag är viktigt.På vintern blir de flesta alpackor mycket tacksamma för ljummet vatten. Vintern är den tid på året när deras foder innehåller minst vätska och de behöver dricka mycket.
Alpackor älskar att vara utomhus men behöver skydd för vind, regn och snö. Stallet/vindskyddet behöver inte vara komplicerat. Halm att ligga på uppskattas, speciellt under vintern.


Alpackansläten har en mild och rogivande ton och oftast känner man sig som en ny människa efter att ha tillbringat tid med dem.

Alpackor föredrar att du rör dig lugnt när du är ibland dem, annars tar dem till flykten. 


Ingen lämnas oberörd av dessa underbara djurs  nyfikenhet, skönhet och samtidigt tydliga integritet, vilket också gör dessa djur till underbara terapidjur.

Fakta från Svenska Alpackaföreningen och Kusipacha Alpacka,

Rutinmässiga sysslor och hälsovård